nyhetsbulletin för augusti månad

LJUSVAKANS NYHETSBULLETIN AUGUSTI MÅNAD

Nätverket Ljusvakan ”Förbjud kärnvapen NU! är ett partipolitiskt och religiöst fristående nätverk som arbetar på en gräsrotsnivå för att sprida information om kärnvapen samt för att genomföra en ljusvaka på FN dagen den 24 oktober, till stöd för FN:s konvention för ett förbud mot kärnvapen. Genom personlig kontakt vill vi nå ut till så många i det lokala civilsamhället som möjligt. Hjälps vi åt, kan kunskapen om att en värld utan kärnvapen är möjlig, spridas som ringar på vattnet. Du är välkommen att delta på ditt sätt. Se menyn ovan för att få mer information.

 

Den 6 augusti, 1945 fälldes en atombomb över civilbefolkningen i Hiroshima. Tre dagar senare, den 9 augusti, 1945, fälldes en andra bomb över staden Nagasaki. Överlevarna kom att kallas hibakushas (被爆者) som ordagrant betyder ”människor påverkade av explosionen”. Många av dessa hibakushas förmådde med tiden att dela med sig av sina minnen. Låt oss nu ägna en stund åt några av deras vittnesbörd. Ju bättre vi förstår vad som hänt, desto mer blir vi övertygade om att kärnvapen måste förbjudas NU.

_____________________________________________

 

Minnen som kompass

Sugo Yoko var 14 år när atombomben släpptes över hans stad Hiroshima.

Vid 43 års åldern målade han denna minnesbild.

 

Folk kastade sig i floden för att undkomma eldens fruktansvärda hetta. Många drunknade eller sveptes bort.

Minnen som kompass. Minnen som gör det lättare för oss att välja vägen. Minnen som ropar: "aldrig mera kärnvapen"! Minnen som säger: " konflikter måste lösas på annat sätt än att hota mänskligheten med förintelse". Vi lyssnar och förstår att det finns mycket vi kan göra. Framför allt kan vi uppmana Sverige att stödja FNs förbud mot kärnvapen. Inför valet kan vi stanna upp en stund vid en valstuga och ställa de som står där till svars för sitt partis kärnvapenpolitik. Vi kan lyfta kärnvapenfrågan bland vänner och bekanta. Vi kan dela länken till Ljusvakan till alla vi känner. Vi kan påminna vänner och bekanta om att läsa Ljusvakans nyhetsbulletin. Och den 24 oktober kan vi stå tillsammans med ett ljus i handen och kräva "Förbjud kärnvapen NU!

För att se vilka fredsaktiviter som äger rum under augusti - se kalendarium längre ned.

Michiko Ogin var 10 år när atombomben släpptes över i Nagasaki. När han var 14 år berättade han om det som hände honom för författaren Takasi Nagai, som själv dog 1951 i sviter efter bomben.

Det var en klar dag utan ett moln på himlen. Jag lekte mamma, pappa, barn med mina systrar på övre våningen. Mamma hade gått iväg till ett fält för att plocka äggplantor. Innan hon gick, sa hon till oss:

”Gör en brasa i lerugnen vid elva.”

Men vi hade så roligt att när klockan slog elva, var det ingen av oss som ville avbryta leken. Vi var helt uppslukade av den. Av en ren tillfällighet tittade jag upp mot fönstret. Då syntes ett blixtrande ljus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Åh...”, sa jag och vinglade till. I nästa ögonblick låg jag fastklämd under huset och kunde inte röra mig. Ju mer jag försökte ta mig loss, desto mer ont gjorde det. Det fanns ingenting jag kunde göra, bara ligga stilla och hoppas att någon kunde komma till undsättning.

Då såg jag mina två systrar där ute. Jag blev så lättad och ropade:

”Hjälp mig! Hjälp mig!”

De hörde mina rop och kom genast och försökte dra mig loss. Men gallret av bambuspjälor som förut stöttat jordväggen var mellan mig och dom. Hur de än drog och slet så kunde de inte avlägsna det.

Min äldsta syster försökte ingjuta mod i mig och sa med darrande röst ”Håll ut, håll ut! Mamma och pappa är snart tillbaka. Jag ska hämta hjälp. Ok?”

Jag kunde bara se en liten del av världen genom bambugallret. Jag fixerade min blick mot den i väntan på mor och far. Efter en stund kom min äldsta syster tillbaka och hade fått med sig fem sjömän. Med deras hjälp räddades jag.

Väl ute slogs jag av förvåning. Dagen som varit så vacker hade blivit fruktansvärd, med svarta moln som vred sig och cirkulerade över himlen. Jag vacklade när jag försökte gå till skyddsrummet. Då hördes ett svagt gny under huset.

”Hjälp mig, någon!”

Det var min yngre bror. Min äldsta syster var den första som lade märke till ropet. Hon skyndade dit, fick bort ett flertal takpannor och lyckades till slut dra ut honom.

En baby grät på motsatt håll. Det var min lillasyster, två år gammal, som satt fast under huset. Jag skyndade mig dit och fann henne storgråtande, med benen fastklämda under en tung bjälke.

Tillsammans med sjömännen försökte vi få bort den, men bjälken ville inte ge med sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med smärtande, fastklämda ben, grät och vred sig min lillasyster och sprattlade med armarna. Vad i hela världen kunde vi göra?

Sjömännen började ge upp.

”Vi kommer inte att klara det.”

Några grannar kom och bad sjömännen om hjälp, och de skyndade iväg för att försöka rädda andra människor som begravts under ett störtat hus i närheten. Endast vi barn lämnades kvar.

Vad i all världen gjorde mamma på fältet? Snälla, snälla kom snart hem igen. Varför kom inte pappa? Min lillasysters ben kunde när som helst slitas av… Jag var helt utom mig, och jag sökte runt med skräckslagen blick.

På avstånd såg jag någon rusa mot oss. Personen hade rufsigt hår. Det var en kvinna med lilaröd kropp. Hon ropade med hög röst.

Åh… det var mamma

 

“Mamma”, skrek vi rakt ut. Nu skulle allt bli bra, det visste vi.

Här och var började husen fatta eld. En av våra grannar kom från ingenstans och tog i så mycket han förmådde för att få bort bjälken som låg tvärs över min systers ben. Men den låg orubbligt kvar, fast som en klippa. Han drog en djup suck av besvikelse och sa med sorg i rösten:

”Jag är ledsen, men vi måste ge upp!” Han gick sin väg med nerböjt huvud.

En flamma slog upp helt nära. Mammas ansikte bleknade och blev askgrått.

 

Pappa hade ännu inte kommit tillbaka. Mamma tittade ner på min lillasyster. Två små ögon tittade tillbaka långt där nere. Mamma såg sig omkring, iakttog bjälkens position. Sedan kröp hon till en öppning under bjälken och placerade sin högra skuldra under den och bet hårt i underläppen.

”Ohhhhh…”

Hon uppbådade all sin kraft. Vi hörde ett knakande ljud, och bjälken lyfte lite. Min systers ben kom loss. Min äldsta syster drog snabbt ut henne. Mamma hoppade upp, tog lillasyster i sina armar och kramade henne hårt. Efter en stund, när vi plötsligt insåg vad som hade hänt, började vi barn storgråta. Då sjönk mamma försvagad till marken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Först nu blev jag medveten om hur mamma såg ut. Hon hade träffats av explosionsvågen ute på fältet. Nu stod hon här, nästan naken. Hennes jacka och byxor var brända och hade slitits i trasor. Håret hade blivit rödbrunt, och var torrt och trasat som efter en alltför stark permanent. Hon hade brännskador över hela kroppen. Huden var röd och klibbig. Skinnet på den högra skuldran som lyft och burit bjälken var borta, köttet var blottat, och mörkrött blod sipprade ut i en jämn ström.

Mamma föll utmattad till marken. Då kom pappa, han försökte skynda fram till oss på raglande ben.

Han hade blivit allvarligt bränd, han också. Mamma började känna smärtan. Hon dog av sina skador den natten, efter en kamp med jämmer och plågor.

 

Michicos berättelse hittades i ett tunt litet häfte ”Living Beneath the Atomic Cloud”, utgiven 1949 av Nagasaki Appeal Committee. Där finns 10 barnberättelser som översattes av lärare i engelska från 2 skolor som legat ca 700m från ground zero.Torbjörn Söderquist har gjort den fina översättningen till svenska.

 

För bilderna se:

https://www.worldtribune.org/2017/08/drawings-atomic-bomb-survivors/

 

 

 

Nutiden minns dåtiden

 

What happened on that day.

70 - år efter bombningarna av Hiroshima och Nagasaki, gav det japanska utrikes-departmentet ut denna delvis animerade film där hibakushas berättar. "För att undvika att denna tragedi upprepar sig måste vi minnas det som hände då"- är filmens budskap.

https://unoda-video.s3-accelerate.amazonaws.com/what-happpened-that-day.mp4

Världen över hålls minnen av Hiroshima och Nagasaki levande.

 

I Göteborg hölls den 6 augusti den traditionella minnesstunden i Fredslunden. Sammankomsten avslutades med klockringarna i Vasa kyrkan 20:15, 12 timmar efter tidpunkten då Hiroshima förintades i världens första atombombsattack.

 

Hibakusha betyder "människor påverkade av explosionen". När man använder ordet tänker man oftast på överlevarna från Hiroshima och Nagasaki. Men man får inte glömma alla de andra människorna, de som befann sig i närheten av kärnvapenstaternas provsprängningsområden, de som med berått mod exponerades för den radioaktiva strålning som uppstår efter en kärnvapendetonation. Många av dessa drabbade människor kom att betrakta sig själva som mänskliga försökskaniner.

Dessa amerikanska soldater, spända och nyfikna inför sitt uppdrag att från nära håll bevittna en kärnvapensprängning visste inte vad vetenskapmännen redan lärt sig i Hiroshima och Nagasaki om vad det innebär att bli utsatta för radioaktiv strålning.

Under 12 års tid använde USA Marshallöarna som testområde för vätebomber. Människor bodde på dessa av strålning alltmer förgiftade öar och gör så än i dag. Se denna gripande berättelse om kärnvapens humanitära och miljömässiga konsekvenser.

Vill du veta mer om de medicinska, sociala och psykiska konsekvenserna av att ha blivit exponerad för radioaktiv strålning, se Svenska läkare mot kärnvapen laromkarnvapen.se Välj sedan rubriken "Historia" och bläddra till "Hibakusha"

Uttalande antaget på Svenska FN-förbundets kongress i Örebro den 17 juni 2018

 

Tillsammans för en global framtid utan kärnvapen

 

Svenska FN-förbundet anser att kärnvapen är ett existentiellt hot mot mänskligheten. Sommaren 2017 röstade 122 stater, däribland Sverige, för FN:s konvention om kärnvapenförbud. För att konventionen ska börja gälla behövs minst 50 staters ratificering. Sverige är och ska förbli ett land som står upp för nedrustning och mänsklig säkerhet. Svenska FN-förbundet anser att det är av avgörande vikt att Sverige tar en ledande roll och ratificerar konventionen om kärnvapenförbud. Vi uppmanar Sveriges riksdag att ta denna ödesfråga på allvar.

 

Ons 15 augusti 18-19:30

Kärnvapen måste in i valrörelsen. Pierre Schori talar om varför kärnvapen och Nato måste in i valrörelsen -programmet ingår i Göteborgs kulturkalas.

Plats: Stadsbibliotekets hörsal.

 

Under månaden anordnar Fredsam, ett nätverk bestående av flera fredsorganisationer här i Götebor följande evenemang. Välkommen!

www.fredsam,se

 

Tis 28 augusti 18 -20:00

Politiker möte om kärnvapen och säkerhetspolitik.

kom och lyssna på och prata med partipolitiker från M, C, V och S. Detta är den andra av Fredsam anordnade debatter med politiker inför valet.

plats: Sjömanskyrkan vid Stigbergstorget

Om du inte vill få flera e-mejl från nätverket Ljusvakan "Förbjud kärnvapen NU" kan du avregistrera dig på "kontakt" sidan

 

Nätverket Ljusvakan "Förbjud kärnvapen NU!" har säte i Göteborg www.ljusvakan.se e-post: info@ljusvakan.se